Min farmor gick bort idag.
Oavsett hur mycket man förbereder sig på att det kan hända när som helst, så går det ändå inte att kontrollera känslorna man får när någon nära går bort. Det går bara inte.
Sen några veckor tillbaka, kanske månader, har farmor succesivt slutat att äta. Hon blev magrare och magrare och mindre kontaktbar ju längre tiden gick.
Pappa sa att sist vi var där var den sista gången hon satt upp i rullstolen, och då gick vi t o m ut en sväng med henne i friska luften. Efter det har hon i princip legat i sängen hela tiden.
När jag var på jobbet idag och precis hade satt mig för att fika efter lunchen, då ringde pappa. Jag visste direkt vad han ville. Samtalet jag hade fruktat. Jag reste mig upp och gick in i en annat rum och tårarna kom innan han ens hann förklara vad han ville. Jag visste ju. Hon hade gått bort tjugo minuter innan min farbror kom för att hälsa på henne i förmiddags. Jag grät och grät, och där och då....fick jag för första gången i mitt liv höra min pappa vara ledsen. Han sa "men gråt inte, då börjar ju jag också" med sprucken röst.
Pappa sa att han skulle åka ut där farmor bor och "hälsa på" henne en sista gång. Jag bestämde att jag ville följa med.
När vi kom dit sa en av personalen att dom hade gjort iordning henne och att hon var jättefin. Jag började böla innan vi ens gick in i rummet. Det var riktigt jäkla jobbigt.
Vi gick in, och där låg hon i sin säng. Så fridfull. Kammat hår, fin blus, en ros och ett tänt ljus på ett bord vid sidan om. Tårarna bara rullade ner för kinderna, dom gick inte att stoppa. Vi satt tysta en stund och bara tittade på henne. Vi strök henne över kinden, och den var så kall. Vi pratade lite om farmor, och sen om farfar. För första gången fick jag även se min pappa fälla några tårar. Jag, pappa och farmor....en sista gång tillsammans. Det var en fin stund.
Jag vet att hon har det mycket bättre nu. Det är det här hon har önskat länge.
Jag kommer minnas alla bra och roliga stunder med henne.
Vila i frid, farmor.
